Outgrundliga äro fjärrens tågvägar är en klassisk järnvägstolkning av den klassiska “herrens vägar”. Och appropå det kom jag att tänka på våra val vi gör.

I mitt liv har jag ställts inför ett antal vägval. Precis som alla andra. Vissa till synes banal och enkla vardagsval och andra val av betydligt mer livsformande karaktär.

Ofta när människor pratar om val så tänker vi på livets stora val. Då brukar ofta gymnasieval, yrkesval, bostadsval, val av livspartner etc. dyka upp. Jag vill inte förringa alla dessa val, men vill ändå på något vis reflektera över att valen vi gör kanske ändå inte påverkar vår väg i livet såsom vi kanske tror och tänker när vi gör dem?

Sommaren 2002 var jag nybakad student från Samhällsprogrammet med företagsekonomisk inriktning och stod rådvill inför vad som väntade framgent. En tid i Flygvapnet som “Förråds- och Transportgruppchef” vid F17 Kallinge stod först på programmet – men sen då? När det var dags att bli vuxen på riktigt?

Tiden gick och sommar blev höst. På baksidan av tidningen Expressen såg jag en kort notis som hade med lokföraryrket att göra. Jag minns inte om det var en nyhetsnotis eller någon form av annons, men intresset var väckt. Jag tog reda på hur man utbildade sig till lokförare och skickade in en ansökan.

Strax efter jul 2003, medan jag befann mig på avtackningsceremonin för F10 i Ängelholm så ringer min mobil. Det är Svensk Tågkompetens i Mjölby som meddelar att jag kommit vidare i uttagningen och att man nu vill skicka mig på tester. Testerna genomförda jag i Örebro och i april 2003 klev jag in på skolan i Mjölby.

Under utbildningen funderade jag mycket på om jag ville köra gods- eller persontrafik. Jag spenderade ungefär 50/50 av min praktik på bägge varianterna så jag fick en god uppfattning. Men mitt mål var att få jobba så nära hemma som möjligt. D.v.s. i Skåne.

Sommaren 2004 när KY7 tog examen var inte arbetsmarknaden på topp för lokförare. Majoriteten av oss hade inget jobb när vi skingrades efter avslutningen. Själv hade jag lyckan att via en handledare på Green Cargo få god kontakt med dåvarande personalchefen på Green Cargo i Malmö. I min hand hade jag ett anställningsbevis som visade att jag var anställd på timme som JXPÖ, järnvägsexpeditör, ett slags järnvägens alltiallo. Tanken var dock att jag skulle arbeta som växlare.

Det kom att bli lärorika månader som växlare i först Helsingborg under sommar och höst och därefter en kall och mörk vinter på växlingen i Hässleholm. Så här i efterhand måste jag få uttrycka en enorm tacksamhet till kollegorna både i Helsingborg och i Hässleholm som tog mig, en riktig gröngöling, under sina vingar. Med några få undantag så gjorde dessa “gubbar” verkligen allt för att lotsa mig i den unika gemenskap som det är att “jobba vid järnvägen”.

2005 slog stormen Gudrun till. Utan henne hade jag nog på sikt kommit att lämna järnvägen p.g.a. bristen på lokförarjobb. Den storm som bringade så många människor skada och olycka blev min väg till ett fast jobb som lokförare.

Helt plötsligt fanns det ett enormt behov att köra bort stormfälld skog och på våren 2005 klev jag för första gången in i personallokalerna i Nässjö. Jag ska ärligt säga att min initiala plan var att komma igång, bli färdig lokförare och sedan så fort som möjligt återvända hem till Skåne. Så fel jag fick!

Efterhand som tiden gick kom jag att trivas bättre och bättre i Nässjö. Vi var flera som hamnat här av samma skäl. Vi var unga, nya i yrket och utan ett socialt nätverk på orten.. Tillsammans med nya och gamla kollegor kom jag sakta, men säkert att växa fast på Höglandet.

Att det så här 9 år senare klivit in både fru, hundar, katt, häst och hus i bilden var inget jag någonsin kunde föreställa mig sommaren 2005 när jag var färdig lokförare. Jag hade ju gjort ett val att jag skulle flytta tillbaka hem till Skåne, men livet ville annorlunda.

Livet fann sin egen väg, trots mina val! Företagsekonom med hemlängtan till Skåne blev lokförare med hem på Småländska Höglandet!